känslor som fanns förr. ღ

            Det är sjukt, jag titta igenom min gamla bilddagbok. Det är väldigt kul faktiskt, det finns en hel del pinsamma bilder. Men sen så finns det flera "dikter" som jag har skrivit. Så många känslor jag hade då, och när man läser allt. Man minns det så väl.Jag minns alla situationer, hur jag mådde, hur jag hoppades, hur jag grät. Kärlek kommer jag nog aldrig förstå mig på, det är svårt och komplicerat.

Någon som jag knappt förstår är att allt under den mest "känslosamma" tiden så handlade det om en och samma person. Det är galet vad kär man har varit, och blind. 

                                        Jag kände att bjuda på lite "dikter" som jag har skrivit. 

                                          Som sagt var det över tre år sedan jag skrev dom.. ;)

                                                           ღ...även att jag har släppt dig,
                                                                    och börjat om

                                                                   så finns det något

inne i mig som längtar

efter dej, din kärlek

jag vet att allt är omöjligt

att de aldrig kommer ske

igen

men ändå, jag vill inte sluta

hoppas

jag vill fortfarande tro

att de finns något

jag har den längtan om förr

då allt var bra,

Då ingen som sårade

Då vi båda fanns för varandra

Då man kunde prata,

och ha kul,

då man kunde vara sig själv

och ingen annan, Då det

var vi..ღ

ღ...du gav ditt ord på att jag var ditt allt,

jag tog emot det och bevarade de,

men jag klantade till det,

och jag skulle göra allt för att få tillbaka

dej,

Men allt jag försöker med,

verkar ej räcka till,

vi lovade att alltid älska varandra,

och de kommer jag att hålla,

jag lovar det!...ღ

                                                ღ...De ord du sagt, som talat in i mig så hårt

Jag trodde allt var åt de bra hållet.

Men nu så vill jag göra vad som helst känna smärta.

Som när man drar rakbladet mot handleden ryser i hela kroppen.

Och känner efteråt hur mycket det svider.

Men den känslan de känns ändå så bra.

Få veta att man lider för din skull.

Få lida så mycket så du får dåligt samvete.

Och inser vad du förlorat. Något som du aldrig kommer att få vinna igen. Man ser hur blodet droppar ifrån handleden.

 Hur det sakta nuddar golvet. Den mörkröda färgen. Men allt gör ändå ingen skillnad, jag minns allt. När du säger att du aldrig har älskat någon som mig. Och säger att du alltid kommer älska mig, vad som än händer. Där ligger vi tätt intill varandra på den kalla marken. Dina kyssar emot min panna, halsen och munnen.  Och dina händer som försiktigt smeker min hud.  Och nu, jag orkar inte tänka att du kanske säger det till någon annan, eller att du kysser en annan tjej. För jag litade på dig men nu vet jag inte riktigt. Om jag någonsin kommer att kunna göra det igen. Du har svikit mig så många gånger, så jag tror inte att jag orkar mer. Jag som alltid fanns där för dig, både de bra och de dåliga dagarna. Jag som hjälpte dig igenom svåra tider. Vi som hörde ihop. Vi som alltid skulle vara vi. Hur kunde jag ens gå på något så falskt? hur kunde jag vara så blind? Hur kan jag vara så sjuk, att älska dig, när det ändå inte spelar någon roll!..ღ

ღ...varför älska när man vet att men inte blir älskad tillbaka?

varför sakna när du inte gör de?

varför alltid finnas vid din sida när du inte ens märker mig?

varför förlora när man kan vinna?

varför gråta när man kan skratta?

varför vara kär när de inte spelar någon roll?

varför önska när man vet att man aldrig kommer få det?

varför bry sig, när du inte bryr dig?

varför ens försöka...ღ

ღ...De är så lätt att stå kvar,

fast att händerna egentligen

inte orkar hålla kvar,

greppet om dig,

skulle jag aldrig vilja släppa

även om de vore de bästa

glimten i dina ögon,

leendet som gör att man smälter

den röst du har som gör att man flyger

den doft du sprider gör så man bara

vill ha mer,

mer av den kärlek man aldrig

kommer att få,

 så nära men

ändå så långt ifrån..ღ