Har kommit till den stunden då jag erkänner det för mig själv, att jag tycker om dig.

dagar,timmar, minuter.. tiden går..och ju mer tid det går ju längre sen var det jag såg dig. 

allt detta tänkande och tid tar kål på mig... saknaden blir allt för stor, och jag mindre. 

jag önskar jag kunde säga att jag saknar dig mindre & mindre för var dag som går, men då skulle jag ljuga. 

ibland önskar jag att den där icke blyga tjejen skulle komma fram, och våga berätta hur hon känner...