11. Min första kärlek

Nu kommer jag antagligen vara rätt så personlig, och du behöver inte läsa... men jag vill vara ärlig. 

När man var liten så blev man kär i varenda kille som sa att man var söt typ...

Men sen så har jag trott att jag har varit kär i två killar, men när jag träffa den killen som jag verkligen blev kär, rent av förälskad i.. (ni kanske tycker de låter löjligt, men så var det) när jag träffade Marcus så visste jag att jag inte hade varit kär på riktigt innan. 

Jag träffa honom i 7:an, grejen var att vi hade gått på samma skola, samma korridorer, över en termin, och jag hade inte lagt märke till han... pinsamt nog hade jag inte sett honom. Skillnad ifrån han, han märkte mig första dagen i 7:an. Men jaja, vi började snacka ordentligt med varandra slutet av april kanske. Och vi blev tillsammans slutet av 7:an.och jag gillade han jätte mycket då. Jag minns det så väl, den 7 maj. Efter att vi hade slutat skolan, innan bussen gick så kom han fram till mig. Lite generad, och jag anade något så jag blev generad själv, och så sträcker han fram en bukett med blommor, och säger : De här tre rosorna står för tre ord, Jag Älskar Dej!
 Det var gulligt, jag kommer ihåg att han snabbt fick springa till bussen, och sen så fick jag ett sms: Jag glömde fråga om du ville bli tillsammans med mig?  De blev vi, och jag kan säga att jag inte ångrar de..Men de höll inte så länge, mitt på sommaren så konfirmerade jag mig. Och då fattade jag ett stort beslut. Under konfan så kände jag att det inte riktigt var rätt att det var vi två, så när jag kom hem igen så gjorde jag slut. De är en sak som jag kan ångra ibland.. Jag gillade han fortfarande, men jag levde vidare..Men ett år efter så började vi att ha kontakt igen.. och mina känslor smög sig fram igen.. även fast jag inte ville..Och i 9:an, då började jag inse att jag var kär..och ifrån 7an fram till i sommras (augusti 2011)  har allt gått fram och tillbaka, det har både varit bra och lite mindre bra saker. Men i slutet av sommaren så fick jag skärpa mig och säga till mig själv att jag inte kan gilla han längre. För det skulle inte funka mellan oss. Och det gick rätt bra- Men det har alltid varit något som har tyngt mig, något som har gjort att allt har varit så jobbigt. 

Men nu på den senaste tiden sen ifrån julafton, så har han och jag löst det mesta. Och vi är kompisar igen.

Och om jag ska vara personlig, så kommer jag alltid att älska han. Även fast det inte behöver vara de där "extra" känslorna. Så kommer han att ha en stor plats i mitt hjärta, och betyda så mycket för mig. Och det finns väl stunder då man kommer att sakna honom. Eftersom man en gång i tiden tänkte att det var han man skulle spendera resten av sitt liv med.