om sanningen ska fram

jag måste få lätta mitt hjärta och säga hur jag tycker om dej..
Jag kan inte riktigt förstå hur du orkar att stå ut med mig. Men konstigt nog gör du det.
Du står mig nära i alla väder.. och även att jag kan vara så sjukt jobbig, att jag går dej på nerverna så stannar du kvar. Även de gånger jag retar dej, så att du blir så sjukt irriterad.
Jag kan även dela mina tårar med dej, och du tröstar mig. Du skrattar åt mina skämt.
Jag kan verkligen vara mig själv med dej, säga som jag tycker.
Du finns alltid så jag kan prata ut, du kommer alltid till mig när du mår dåligt.
Så många gånger vi dansat i köket eller i ditt rum, helt galet.. men så kul.. så många kladdkakor, och massa onyttigheter vi gjort tillsammans.. och så mycket godis. Och alla kvällar vi ska sova då vi ligger och pratar.
Men jag trivs att få vara med dej. och jag vill att du ska veta att jag älskar dej. Även fast du med kan vara irriterande, och retas med mig bara för att du vet att jag blir sur.

De kanske låter löjligt, men jag vill alltid vara din vän... ett liv utan Hanna... jadu, de vore trist, hemskt.